Skumtimmen var den andra boken (tredje om man räknar novellen Knackningar) av Johan Theorin jag har läst, men personligen tycker jag inte den var lika bra som Sankta Psyko. Eftersom Skumtimmen var mer Drama / Deckare, än en Skräckroman som Sankta Psyko var enligt mig. Berättelsen var väldigt mycket Slo-mo, den gick väldigt långsamt fram. I vanliga fall gillar jag det, men i denna gick det för långsamt emellanåt. Man tappade intresset lite ibland.
Skumtimmen handlar egentligen om flera saker, men den röda tråden handlar om en liten pojke (Jens) som försvinner på Öland på 70-talet. Tjugo år senare är pojkens mor Julia fortfarande helt förstörd efter det och sjukskriven. Dricker flera glas vin om dagen. Men hon får ett oväntat telefonsamtal från sin far Gerlof, som ber henne komma till Öland. Han har nämligen fortsatt tillsammans med några vänner att göra efterforskningar om vad som verkligen hände den dagen för 20 år sedan, och har nu fått upp ett spår. Ett spår som innefattar en mytomspunnen mördare med namnet Nils Kant.
Själva bakgrundshistorien om Nils Kant tycker jag personligen det mest intressanta med denna bok. Man får följa Nils Kants uppväxt som är kantad av dödsfall runt honom.
Skumtimmen är mycket smart skriven och har ett väldigt smart slut. Det gillar jag. Det höjer boken ett betyg för mig. Jag lyssnade på Skumtimmen av Johan Theorin i storytel på min iPhone 13 Pro Max och AirPods Max. Boken var 14 timmar och 11 minuter lång. Uppläsaren Magnus Krepper gör ju boken till och med mer Slo-mo än vad den är. Men han läser med inlevelse på ett mycket bra sett. Man märker att han har faktiskt läst texten före så att han vet vad som skall komma. Det gör alltid uppläsaren mycket bättre. Det höjer även uppläsaren ett betyg.
Jag ger boken Skumtimmen av Johan Theorin 4/5, och uppläsaren Magnus Krepper 4/5.
Kommentarer
Skicka en kommentar