Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

 

Den underjordiska järnvägen handlar om sextonåriga Cora som lever slav på en bomullsplantage i Georgia, hon flyr tillsammans med Caesar, som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr.

Att följa Coras flykt innebär en lite bättre förståelse för hur det går till när ett samhälle legitimerar och systematiserar avhumaniseringen av människor. Boken gestaltar avhumaniseringens dimensioner och det gör brinnande relevant.

Cora flyr från plantagen, men hon är inte fri. I den mörkaste södern är beskrivningarna av slavsystemet så fruktansvärda att jag flera gånger måste ta en paus i läsningen. Människor ses inte människor, de är varor, och de skräms, misshandlas och torteras till att inte göra uppror.

När Cora når South Carolina beskrivs den nya staten som ett paradis. Men hon har bara klättrat en grad i frihetens dimensioner. Cora inser snart att friheten är begränsad, friheten för henne som svart, är inte den samma som den vita mannens. Svartas kroppar används som medicinska instrument. Svara kvinnor, kvinnor som utsatts för slaveriets fruktansvärda vardag av tortyr, död och hunger, kvinnor som drömmer mardrömmar, som skriker, som ständigt i sitt inre återvänder till tortyren på plantagen. Dessa kvinnor bedöms som galna, de steriliseras och deras framtida barn tas ifrån dem.

Bokens dramaturgi, kretsande kring flykten gör den spännande, lättläst - till en bladvändare.

Cora flyr, men slavjägarna är ständigt runt hörnet. Hon är gömd under filtar i hästkärror, i luckor under golv, på skrymslen och i vindar. Hon är ständigt beroende av välviljan hos andra. Både svarta och vita om offrar sina liv för att hjälpa henne. Att hjälpa en slav, en människa som enligt samhället är någon annans egendom, att fly, leder till döden både för vita och svarta. Det är en bok som öppnar upp frågor om solidaritet, om aktivism. Att människor, som inte själva utsattes för rasism, privilegierade, satte sitt eget liv på spel, sin trygga position, för att hjälpa andra människor.

Det finns ständigt en rädsla från det vita samhället att de svarta ska bli fler att de ska ta över. De behövs som slavar, men när de är fria människor är de en fara. Boken beskriver hur friheten inskränks av ett majoritetssamhälle för att detta majoritetssamhälle inte ska förlora sina privilegier. För att slå ner på motståndet innan det hinner uppstå. Boken beskriver vitas mobilisering mot svarta, både fria och slavar. Den ständiga rädslan för att de ska ta över, lynchmobbar, en rasistisk lagstiftning. En förföljelse där svarta när som helst kunde stoppas på gatan för att tvingas visa sina papper. Det spelade ingen roll att de var ”fria” de trakasserades systematiskt. Ju friare de svarta blir desto räddare blir det amerikanska samhället för dem.

Amerika idag är ett samhälle där svarta skjuts, och uppmålas som en fara, ett hot. Och jag tycker mig förstå lite mer av Amerikas historia när jag läser den här boken. Triangelhandel och kapitalismens omättliga behov på att exploatera människor innebar att miljontals människor kidnappades från Afrika till Amerika. Familjer splittrades när mödrar, barn och mor-och farföräldrar såldes till olika ägare. En familjehistoria som många svarta i Amerika delar, ett öde som deras släktingar varit med om.

Men Den underjordiska järnvägen bör inte bara läsas för att förstå Amerikas historia, och slavhandelns tragedier. Rasismens dimensioner finns i det svenska samhället, i Europa. Klassificering, gruppering, och hierarkisering har alltid använts som en metod för att rättfärdiga förtryck och slå ner motstånd.

Gästrecensent Karin Kristensson

 
Madeleine Persson