På Drift - Marianne Lindberg de Geer

 
 

10 sidor in i boken och jag måste snabb-googla Marianne Lindberg de Geer. Är boken självbiografisk? Är detta faktiskt hennes egen historia, hennes egen uppväxt?

Det är för jävligt och för jävla bra skildrat. Det är just bokens första del - barndomsskildringen - som biter sig fast starkast. En borgerlig fasad, en pappa på väg att ta självmord, en alltmer alkoholiserad och distanserad mamma, ett barns försök att hålla ihop ytan. 

“Har ni någon därhemma då, som tar hand om er?” frågar sjuksköterskan på psykakuten som tar emot en redlöst berusad mamma på julafton. “Jahadå, säger Mona och trycker Olle hårt i handen, (säg inget, jag ljuger), pappa är på väg hem från jobbet.” 

Men pappa är död och Mona och Olle går hem och rensar ut de tomma vinflaskorna i mammas garderob.

Bokens titel sammanfattar väl Monas fortsatta resa in i vuxenlivet. Hon skickas ut i Europa där hon virvlar runt, ensam att försöka förstå sig på relationer och andra människors agerande. Språket, tonen och tempot är osentimentalt men livet nedslående. Männen begår övergrepp och kvinnorna sviker, typ. 

En viss tröst att då i efterhand läsa aftonbladets intervju med författaren, och hennes konstaterande; “världen är full av idioter. Men det är de som är roliga att skriva om.”

Tur det i alla fall. 

Gästrecensent Corinne Platten

 
Madeleine Persson